En diger lista...

Efter en förfrågan gjorde jag nyss ett försök att kortfattat, i punktform, beskriva de viktigaste näringspolitiska frågorna för skogsägarföreningen Norrskog. Listan växte snabbt, och kontrasten mellan min lista och alla politiska partiers nyväckta intresse för landsbygdens frågor blev dramatisk.

Här kommer några av punkterna på min lista – som åtminstone i mina ögon är svåra att förena med utveckling av skogslänen, eller för den delen, en biobaserad samhällsekonomi.

Nyckelbiotoper: Regeringen ger Skogsstyrelsen i uppdrag att genomföra en rikstäckande nyckelbiotopsinventering, utan att göra någon konsekvensanalys, utan att veta vad resultaten ska användas till, och utan att tydliggöra hur skogsägare som hushållat fram nyckelbiotoper ska ersättas. Ägarna till merparten av den svenska skogsmarken har förklarat att man ser detta som en krigsförklaring (Di 20180408), vilket inte bekymrar regeringen eller Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen skyller problematiken kring nyckelbiotoperna på att skogsnäringens certifieringsregler som säger att virke från nyckelbiotoper inte ska nyttjas. Det faktum att det är myndighetens över tid förändrade bedömningar bidrar starkt till problemen, talar man tyst om.

Grön infrastruktur: Regeringen har givit Naturvårdsverket i uppdrag att koordinera arbetet med att utveckla ”grön infrastruktur”. I processen används begreppet ”värdetrakter” som kidnappas av Greenpeace. Med värdetrakterna som förevändning blockerar organisationen en massafabrik och saboterar ett internationellt möte för tilltänkta investerare som arrangeras av SCA. Tusentals skogsägare över hela landet har fått stora arealer vanlig produktionsskog inritade i ”värdetrakter”, alltså skog som aktivistisk miljörörelse anser inte ska avverkas. Vad som faktiskt ska ske med de miljontals hektar som omfattas av grön infrastruktur är det ingen som kan, eller vill, förklara. Naturvårdsverket och Länsstyrelserna duckar i debatten och lämnar spelplanen till Greenpeace.

Kilometerskatten: Regeringen aviserar att man till hösten avser att lägga fram ett förslag om kilometerskatt på lastbilar. Skatt på lastbilstransporter gör det dyrare för människor och företag som lever och verkar på platser där det saknas hamn eller järnväg. Detta drabbar alla, från pensionärer till företagare, från skogsbrukare till dagmammor, i dessa områden. Minskade lastbilstransporter uppnås då endast genom att företag läggs ner och bygder avfolkas.

Även regeringens myndigheter är aktiva och driver, eller försöker att omtolka, den gällande politiken:

Den ”värdelösa” fjällskogen: Skogsstyrelsen och Kammarkollegiet försöker i domstol att göra den fjällskog, som inte redan är undantagen från skogsbruk, värdelös.

Makten i skogens företag: Skogsstyrelsen uppvaktar regeringen för att få utöva så kallad Systemtillsyn enligt Skogsvårdslagen. Det skulle innebära att det är myndigheten som får avgöra om till exempel en skogsägareförening har rätt rutiner för att styra sin kärnverksamhet – inte styrelse och VD.

Odling av skadeinsekter: Myndigheterna anser att Skogsvårdslagens regler om att förebygga insektsskador genom att forsla ut liggande virke, inte ska tillämpas i skog som undantagits från skogsbruk. Insekter från stormfälld skog som inte brukas sprider sig därför till grannfastigheter med tråkiga effekter för ägarna som följd.

Att ta utan att betala: Skogsägarna bär redan en större börda när det gäller miljön i skogslandskapet än resten av samhället – och miljöministern vill lägga fler stenar på denna. Den generella miljöhänsyn som skogsägarna tar vid alla åtgärder i skogen kostar tid och pengar, men skogsbruket har sedan den nya Skogsvårdslagen infördes 1993 levererat!  Skogsägarna har frivilligt, utan ersättning, avsatt mer än vad staten skyddat med skattepengar. Trots detta tydliggör miljöministern i Riksdagen den 16:e januari att: ”Det blir för dyrt att ersätta skogsägare som drabbas av inskränkningar”.

Brist på helhetsperspektiv: Miljöpolitiken på skogsområdet styrs bl a av miljömålet ”Levande Skogar”. Det är formulerat så att det sannolikt inte går att nå även om vi lägger ner allt skogsbruk i landet. Politikens, och myndighetsutövningens, effekt per satsad skattekrona eller hektar skogsmark blir därmed ytterst oklar och är inte utvärderad, vare sig vad det gäller miljö- eller samhällseffekter.

Detta är axplock ur en ännu längre, tråkig lista. Helheten gör det svårt att tro på talet om att vi ska utveckla en biobaserad ekonomi, och minska klyftan mellan stad och land. Sveriges skogsägare sätter nu i allt större utsträckning ner foten och talar om att ”nu är det nog”. Detta benämns av bland andra ministrar och generaldirektörer som ett ”högt tonläge” i skogsdebatten. Vill de ha bekväma, undergivna och tysta medborgare? Detta handlar dock om mycket mer än skogsbruk, det handlar om skogslänens framtid och utvecklingen av den biobaserade ekonomin. Inte minst handlar den om alla de enskilda människor, som inför trycket från politik och myndighetsutgivning, börjar tappa tron på en framtid som företagare och boende i kommuner där bioekonomin är tänkt att växa.

Jag hoppas att den här listan ger lite mer förståelse för den nedsatta foten, kanske ett steg mot en helhetsbild..?

2018-06-15