Ingen annan bransch har så många företagande kvinnor som skogsbranschen. Vi är 100,000 företagande kvinnor som äger skog. Skogen är en resurs i vårt företagande. Kanske är vi aktiva i vårt skogsbruk och gallrar, röjer och planerar för nästa generation, kanske äger vi ett entreprenörsföretag och kör skotare och skördare. Kanske använder vi skogen under mellantiden som den ”står på tillväxt” som värde för att låna till en checkkredit i någon helt annan form av företagande. För många företagare är skogen en betydande resurs i mycket mer entreprenörskap än enbart skogsbruket. Detta gäller inte minst oss som lever och driver företag i landets skogsbygder.

Jag har valt att kombinera företagande med livsstil. Jag vill bo nära naturen och kunna vara ute i skogen året runt. Tack vare skogen som resurs och moderna kommunikationsmedel kan jag bo och verka i norra Jämtland med kunder över hela landet.  Grunden i företagandet är ändå skogsgården, med alla generationer bakåt som strävat för att bygga den grund som mitt företag nu vilar på.

I mitt företag är det en självklarhet att jag kan planera över och förfoga över de resurser som köpt och som jag behöver för att kunna sköta mitt företagande och därmed bo och verka på det sätt jag har valt.

Att då hamna i den paradoxala situationen att delar av mina resurser kan göras obrukbara genom att jag inte får avverka skogen (alltså värdeminskning, alltså inte längre något värt som säkerhet) genom nyckelbiotopsmärkning är helt nytt för mig. Det skulle vara som om Riksantikvarieämbetet kom in på mitt kontor och sade: ”vi tycker att ditt kontor är representativt för kvinnors företagande 2018 så nu vill vi K-märka rummet. Du måste underhålla apparater och rum så att det är rent och funktionellt men du får inte längre arbeta här, sälja dina grejer eller låta bli att underhålla dem. Vill du jobba vidare får du köpa ett nytt kontor någonstans, och det finns ingen säkerhet hur länge du får bruka det heller. Men självklart får du fortfarande äga ditt kontor.”

Så fungerar det för alltför  många företagande män och kvinnor i skogen idag. Det är otydliga spelregler som förstör värdet på mitt företag inför framtiden och det är fullkomligt oacceptabelt. Att påstå att det enbart påverkar brukande- eller nyttjanderätten är en orimlig diskussion. Att ha äganderätt utan brukanderätt eller bestämmanderätt är en unik form av konfiskering utan att stat och myndigheter behöver betala. Om vi vill ha ett levande landskap med bredd och mångfald i företagandet måste vi se till att vi som äger resurserna också har tydliga och långsiktiga spelregler som vi kan förhålla oss till.

Det är ingen självklarhet att regelverk och tolkningar av desamma sker med äganderätten i fokus. Därför behöver vi vara många som hörs –  genom vår egen ”fackorganisation” skogsägarföreningen men också där vi själva verkar – på Facebook, Twitter, hemsidor och i debattartiklar. Annars kommer vi att sitta med vår äganderätt som ett värdelöst papper när brukande och nyttjande inte längre är vårt att besluta om!

Om jag och mina företrädare hade gjort som staten önskade under 1970- och 80-talen hade vi avverkat all gammal skog. Då hade den biologiska mångfalden på mina marker varit betydligt lägre, men fastighetens värde högre. Jag ska som skogsägare inte behöva lida för att det finns höga naturvärden på min mark. Staten som under 1900-talet drev på avverkningarna av äldre skog ska inte tippa miljönotan i knät på oss enskilda skogsägare!

Marie Simonsson, Gåxsjö, ledamot i  Norrskogs styrelse

2018-02-19