Gun Lidestav & Tomas Nordfjell
Sammanfattning
Kunskapen om privatskogsbruket har under senare år kommit att baseras på föråldrade uppgifter och ett föråldrat synsätt på privatskogsbrukets interna struktur Det medför att den bild av skogsägarskapet som presenteras i olika sammanhang är inaktuell och att många av dagens skogsägare har svårt att "känna igen sig".
En enkätstudie genomförd 1997/98 visar att åbor och utbor är lika stora ägargrupper. Vidare framkommer att mindre än 30% av skogsägarna är ensamägare till sina brukningsenheter samt att jordbruk bedrivs på något mer än hälften av brukningsenheterna. Jämfört med tidigare studier har flerägandet ökat kraftigt och ett ägande över hushållsgränser förekommer i mer än en tredjedel av fallen. Denna utveckling kan förväntas fortsätta eftersom det finns nästan lika många skogsägare som önskar att alla eller några av barnen skall ta över brukningsenheten, som att ett av barnen skall överta den.
Många skogsägare har fler än en sysselsättning och hälften har någon form av anställning. Fler skogsägare betecknar sig som skogsbrukare än som jordbrukare. Medan 64% av skogsägarna har köpt, fått eller ärvt brukningsenheten från föräldrar eller släktingar har 14% förvärvat den på öppna marknaden.
Skogliga kunskaper har skogsägarna främst förvärvat genom sin far och på egen hand (självlärd). Få skogsägare betraktar någon annan än sig själv, sin make/maka/sambo eller delägare som huvudansvarig för övergripande beslut och löpande arbete på brukningsenheten.
Avverkning utförs på ungefär lika stor andel av brukningsenheterna nu som på 70- och 80-talen medan skogsvårdsarbeten utförs på en högre andel än tidigare. Frekvensen utförda skogsbruksåtgärder är högre på stora och medelstora brukningsenheter jämfört med små, liksom på brukningsenheter ägda av medlemmar i skogsägarförening jämfört med icke-medlemmars brukningsenheter.
Det finns andra nyttigheter från brukningsenheten än skogsinkomster som skogsägarna värderar, bl a friluftsliv/rekreation, ved/virke till husbehov samt boendet. Tidigare studier pekar i samma riktning. De skogsägare som är organiserade inom skogsägarrörelsen värderar olika nyttigheter högre än de som ej är organiserade, men rangordningen mellan nyttigheterna är i stort sett densamma. Stora och medelstora skogsägare värderar skogsinkomster högre än små skogsägare men för övrigt är värderingsmönstret detsamma oberoende av storleken på brukningsenheten.
Självverksamheten har i denna studie definierats som det praktiska och administrativa skogsbruksarbete som skogsägaren själv inkl eventuell familj och delägare helt eller delvis brukar utföra själv. Tre av fyra skogsägare uppger självverksamhet i röjning samt kontakter med SVS, virkesköpare o dyl medan två tredjedelar anger självverksamhet i avverkning, plantering, planering och bokföring. Hälften av skogsägarna uppger självverksamhet vid virkestransport. Jämför vi olika kategorier skogsägare finner vi att självverksamheten är högre bland medlemmar i skogsägarrörelsen än bland icke-medlemmar och att ägare till stora brukningsenheter i lägre omfattning än små och medelstora ägare utför praktiskt skogsarbete.
Av naturhänsynsskäl är endast 18% av skogsägarna villiga att utan kompensation avstå från att bruka mer än 5% av sitt skogsinnehav. Om kompensation i pengar skulle utgå stiger andelen till 43% och med markkompensation kan 50% tänka sig att avstå från att bruka mer än 5%.
Ägarna till medelstora brukningsenheter (50-399 ha) särskiljer sig i många avseenden från de två andra arealstorleksgrupperna. De förstnämnda bor i högre utsträckning på brukningsenheten, bedriver jordbruk i större omfattning, är oftare mångsysslare, har i högre utsträckning förvärvat brukningsenheten från föräldrar/släkt, är i större omfattning självverksamma och i höge utsträckning medlemmar i någon skogsägarförening. Med andra ord kan merparten av de kvarvarande traditionella skogsägarna, såsom de beskrivs i äldre studier, återfinnas bland ägare till medelstora brukningsenheter.