Därför har samhället ansvaret för mångfalden i skogen

Därför har samhället ansvaret för mångfalden i skogen

Om Sverige nu vill kompensera för att vårt samhälle under ganska exakt 90 år efterfrågade, och med lagens hjälp drev fram, ett ensidigt produktionsskogsbruk, så ska politiker och ansvariga myndigheter inte försöka att smyga över ansvar och kostnader på skogsägarkåren.

Sverige gick under 1900-talet från att vara ett av Europas fattigare länder till att bli ett av de rikaste. En viktig del i denna resa var industrialisering och export, inte minst av skogsindustriella produkter. Att nyttja, och utveckla, den svenska skogsresursen har varit ett

stort samhällsintresse, som sedan 1903 uttryckts i Skogsvårdslagen. Skogsbaserad export är fortfarande en grundbult i samhällsekonomin.

När vi idag diskuterar tillståndet i de svenska skogarna är det viktigt att komma ihåg historien. Det var inte skogsägarna som under 1900-talet drev på för att avverka gamla skogar som under lång tid genomhuggits i jakt på råvara, utan tanke på återväxt. Inte heller var det skogsägarna som till varje pris ville gräva diken för att göra skogsmark av våtmarker. Det var samhället som i Skogsvårdslagen uttryckte politikens mål för den svenska skogsresursen. Det var dåvarande Skogsvårdsstyrelsen, som med hjälp av uppmaningar om att avverka och bidrag till avverkning av äldre skog med låg tillväxt, skogsdikning och byggande av skogsbilvägar, som såg till att politiken blev praktik.

Det är inte konstigt att skogen efter ett sekel av centralstyrt produktionsskogsbruk ser annorlunda ut än vad de gjorde innan. Samtidigt ska vi också komma ihåg att skogstillståndet var bedrövligt i det förra sekelskiftets Sverige, vilket successivt har åtgärdats till fromma för både virkesproduktion och många skogslevande arter.

Under senare år har många skogsägare upplevt att myndigheternas tillämpning av skogspolitiken glidit iväg från både principen om ”frihet under ansvar” och den grundlagsfästa äganderätten. När myndigheterna stämplar ”nyckelbiotop” (som ska vara de högsta naturvärdena i landskapet) på skog som inte är intressant för formellt skydd, blir det svårt för skogsägarna att förstå logiken. På samma sätt är det obegripligt att riksdag och regering har skapat lagar som artskyddsförordningen, som tillämpas på ett sätt som gör att skogsägare riskerar att förlora rätten att bruka sin mark – helt utan ersättning.

Hur den svenska skogsresursen ska användas för att skapa samhällsnytta är fortfarande en politisk fråga. Viktigt ur samhällsperspektiv är att skogsmark och skattepengar, som används för att exempelvis bevara biologisk mångfald, används så att de leder mot de politiska målen på det mest effektiva sättet. När man väl kommit fram till hur mycket, och vilken typ av skogar, som ska undantas från skogsbruk så kommer nästa viktiga fråga – vem ska stå för fiolerna?

Förutom att grundlagen säger att det allmänna inte kan ta egendom från medborgarna utan ersättning, så finns det i skogens moderna historia goda argument för att det är samhället och inte de enskilda skogsägarna som ska ta ansvaret för kostnader som uppkommer.

Skogsägare som följde Skogsvårdsstyrelsens anvisningar under förra århundradet ska inte straffas för att de har brist på gammelskog idag! Inte heller skogsägare som struntade i uppmaningar att avverka den gamla skogen – och som idag har naturvärden på sin mark – ska straffas!

Rolf Edström