Det är lätt att gå vilse – om man inte har ett mål

Det är lätt att gå vilse – om man inte har ett mål

Det svenska skogsbruket är ett konstigt djur; uppskattat och omhändertaget, kritiserat och misshandlat – på samma gång.

Å ena sidan lyckades vi under 1900-talet vända kortsiktig rovdrift till långsiktig hushållning, och återbeskoga delar av landet som hade skogsbrist. Samtidigt skapades förutsättningar för expansion av skogsbruket och skogsindustrin, vilket gav arbetstillfällen, exportintäkter och underlag för välfärd.

Å andra sidan har skogsbrukets metoder kritiserats hårt från miljörörelsen ända sedan 1970-talets början. Även grundprinciper som var centrala i allt det positiva som hände under förra seklet, som att markägare som avverkar är skyldiga att säkra återväxten, att skogen ska skötas för att värdefullt sågtimmer ska skapas och att markens tillväxtförmåga ska nyttjas så bra som möjligt, ifrågasätts idag av intressen som säger sig värna en bättre värld.

Jag instämmer i att flydda tiders kemikalier mot lövsly, hundrahektarshyggen och storskalig markavvattning inte rimmar med ett hållbart skogsbruk. Det som förvånar mig är att kritiken mot skogsbruket i stort sett inte ändrat sig alls, trots att jag vill hävda att skogsbruket idag inte går att jämföra alls med den verksamhet som bedrevs på 1970- och 80-talen. Under min yrkesbana finns det ingen fråga som skogsnäringen satsat så mycket tid och pengar på som just miljöfrågorna. Om man adderar de värden som landets skogsägare tillsammans investerar i naturvård, främst genom frivilliga avsättningar och hänsynsåtgärder vid avverkning, så framstår samhällets satsningar på området som beskedliga.

Trots detta ekar kritiken mot skogsnäringen med oförminskad styrka. Som skogsägare skulle jag önska att våra kritiker bemödade sig mer om att få kritiken att hänga ihop, så att den skulle kunna ge oss i skogsnäringen nya inspel och tankar. Dessvärre är det sällan så.

Ett gott exempel på detta är den ideella naturvårdens syn på skogsbruk och klimat. Enligt SLU ger skogsbruket den största klimateffekten om skogen brukas så att den dels binder koldioxid när den växer, dels nyttjas till att i olika produkter ersätta mer klimatskadliga material, såsom exempelvis olja, kol, betong och stål.

Den gröna kritiken mot detta resonemang går ut på att en stor andel av skogsindustrins produkter är ”kortlivade” varför klimatnyttan av att bruka skogen inte blir så stor. Bättre då att låta skogen stå.

Det är alltså samma människor som kritiserar skogsbruk där skötseln syftar till att producera höga timmerandelar, som kritiserar näringen för att den också genererar kortlivade produkter. De förespråkar ofta istället kontinuerligt skogsbruk, det vill säga upprepade gallringar som ger hög markbelastning från maskiner, större koldioxidutsläpp vid avverkning, lägre tillväxt i skogen, sämre lönsamhet för markägarna, ökad andel gran i skogslandskapet och en synnerligen oklar naturvårdsnytta.

Vad kan jag som skogsägare lära mig av den kritiken? Om jag skogsvårdar för att få mycket timmer så blir andelen ”kortlivade produkter” från min skog låg, men då får jag stryk för att mina röjningar och gallringar sägs vara negativa för mångfalden i skogen.

Om jag å andra sidan skulle börja med kontinuerligt skogsbruk så vet jag att den totala klimatnyttan av min verksamhet blir klart mindre, liksom samhällsnyttan i form av råvara och arbetstillfällen osv.

För mig är det märkligt att organisationer som gör anspråk på att värna samhället och miljön kommer undan med att blanda argument mot skogsbruk på ett sätt som inte hänger ihop, och inte ger någon som helst hjälp i arbetet för att utveckla skogsbruket mot ännu större hållbarhet. Möjligen har de inte en riktigt klart bild av vad de vill åstadkomma. Då är det lätt att gå vilse.

Dessbättre tror jag att de flesta skogsägare har tydligare mål: vi vill nyttja våra fastigheter så att de genererar en hög nytta som möjligt ur såväl miljöperspektiv som privat- och samhällsekonomiskt perspektiv. Vi är inte framme än, men vi har i alla fall ett mål. Om våra kritiker vill, så kan de bli betydligt bättre på att hjälpa till att hitta bra vägar framåt. Om de är på väg åt annat håll bör de tala om detta även för oss skogsägare.

Rolf Edström