Skogsskötsel är aktivism - med guldkant!

Skogsskötsel är aktivism - med guldkant!

Det här skriver jag på tåget från Stockholm på väg hem efter ett spännande möte där Skogsstyrelsen lyft vikten av bra föryngringar, röjning och gallring i rätt tid, och andra klassiska frågor på temat skogsskötsel.

Med många år i branschen kan jag säga att det var länge sedan skötselfrågorna lyftes på det sättet, och jag funderar nu på hur det kunde bli så?

I skogsdebatten verkar det ibland som att bra skogsskötsel och hög virkesproduktion står i konflikt med bra naturhänsyn. En så förenklad och svartvit bild skadar både skogsnäringen, Sverige och miljön. Faktum är ju att på den absolut övervägande delen av den produktiva skogsmarken så kan vi bedriva skogsbruk. Förvisso med hänsyn till miljö och en rad andra värden, men ändå skogsbruk utifrån de mål som skogsägaren själv har. Skogsdebatten handlar sällan om dessa marker. Den handlar mer om marker där det av olika skäl är oklart om det ska bedrivas skogsbruk eller inte. Där finns konflikt och ett spänningsfält där antingen en skogsägare eller naturvärden av något slag riskerar att råka illa ut. Sådant skapar rubriker.

Den förenklade schablonbilden, där aktiv skötsel och hög produktion ställs mot miljöhänsyn, har bidragit till att produktionsaspekten hamnat i skymundan. Lite förenklat kan man säga att skogsägarna kunnat välja på betydligt fler aktiviteter med miljöteman av olika slag, än med skogsskötsel. Skogsnäringen har också haft ett eget behov av att visa den positiva utvecklingen bort från tidigare schablonskogsbruk. Det har därför många gånger uppfattats som mer spännande och positivt när skogsägare prövat alternativa skötselmetoder eller satsat på turism, än när någon genom aktiv skötsel och investeringar skapat paradbestånd som bågnar av gagnvirke.

Skogen ska som sagt brukas utifrån de mål som skogsägaren har. Det ger i sig en variation och spännvidden borde vara mycket stor bland de 330 000 privata skogsägarna i landet. Skogsstyrelsens uppföljningar visar dock att det på några områden, bland annat röjning, borde kunna finnas ett större intresse i skogsägarkåren. Väldigt många skogsägare skulle med små medel kunna öka värdet på sitt skogsbruk, och sin fastighet, rejält.

Min egen hypotes är att vi skogsägare är som folk mest, att vi vill vara duktiga och göra bra saker som gagnar både oss själva och andra. Jag tror helt enkelt att om virkesproduktion och timmerkvalitet hade varit lika uppmärksammat och trendigt som de ovan nämnda exemplen, så hade många skogsägare lagt upp ribban högre för sin egen skogsskötsel.

Eftersom det på den större delen av skogsmarken inte finns någon större motsättning mellan ambitiös skogsskötsel och miljöhänsyn, så borde vi med rak rygg kunna lyfta fram de fördelar som finns i att tillvarata markens produktionsförmåga fullt ut. Det är ett faktum att det är skogen som i Sverige har de största förutsättningarna att ersätta ändliga och mer miljöskadliga råvaror. Det är också ett faktum att om vi är duktiga på att nyttja den skogsmark som vi brukar, så skapar vi ett större utrymme för att hjälpa arter som inte riktigt kan hantera den omställning som skogsbruk medför. Skogsägare som aktivt bidrar till att minska koldioxidhalten i atmosfären, och mängden plast i världens hav, sjöar och vattendrag, borde väl vara värda minst samma uppskattning som de som är föregångare på andra skogliga områden?

Om man väger ihop all den nytta som kommande generationer av skogsägare, miljön och landet Sverige har av bra skogsskötsel, så växer det nästan fram en bild av samhällsaktivism!

Låt vara att skogsägaren, till skillnad från dem som vill förändra samhället genom ockupationer eller demonstrationer, kan tjäna en slant på kuppen, men det är han eller hon väl värd!

Rolf Edström 2016-05-23