Varför så högröstat i nyckelbiotopsfrågan?

Varför så högröstat i nyckelbiotopsfrågan?

Skogsstyrelsen utvärderade under 2016 sitt arbete med att hitta och registrera nyckelbiotoper, och konsekvenserna av detta. Efter utvärderingen bjöd man in myndigheter, skogssektorn, den ideella naturvården och naturvårdsforskare till en samverkansprocess för att försöka minska de problem man hittat.

En annan konsekvens av utvärderingen blev ett beslut om en paus i registrering av nyckelbiotoper där arbetssättet skapat störst problem, i nordvästra Sverige.

Skogsstyrelsens beslut publicerades den 9:e mars. Dessvärre lämnade texten möjligheter till tolkningar. Å ena sidan stod det att myndigheten skulle göra en paus i ”inventeringen av nyckelbiotoper”. Detta var märkligt då Skogsstyrelsen inte på länge bedrivit riktad inventering av nyckelbiotoper. De som hittas och registreras upptäcks framförallt vid myndighetens tillsynsverksamhet.

Å andra sidan kunde man läsa att ”tillsyn, rådgivning och områdesskydd i nordvästra Sverige” skulle fortsätta som tidigare. Det som Skogsstyrelsen faktiskt pausat, är registreringen av nyckelbiotoper. Övrig verksamhet fungerar som tidigare. Det innebär bland annat att en avverkningsanmälan i ett landskap där det sedan tidigare registrerats nyckelbiotoper automatiskt leder till en grundligare kontroll av Skogsstyrelsen, oftast med fältbesök.

Skogsbrukets naturvärdesbedömningar görs ofta i tre steg; vid upprättandet av skogsbruksplan, vid inventering inför en virkesförsäljning och vid avverkningsplanering.

Om ett område med höga naturvärden trots detta anmäls för avverkning är det sannolikt att detta uppmärksammas i Skogsstyrelsens tillsynsverksamhet. Eftersom Skogsstyrelsen just nu inte registrerar nyckelbiotoper i nordvästra Sverige, skulle det innebära att ansvariga myndigheter idag måste ta sitt ansvar för skydd av höga naturvärden – istället för att gömma sig bakom det faktum att skogsbruket valt att inte avverka skog som stämplats som ”nyckelbiotop”.

Ett sådant ärende kan, efter samråd mellan myndigheten och skogsägaren, gå vidare på tre olika sätt: området kan bli formellt skyddat med ersättning till markägaren, området kan bli en frivillig avsättning eller så kan det bli en avverkning som av Skogsstyrelsen begränsas upp till den nivå där ”pågående markanvändning avsevärt försvåras”. Utfallet avgörs i dialogen mellan skogsägaren och myndigheten. Om samhället inte vill att skogen ska avverkas, så blir det inte så.

Det är exakt den hantering som lagen föreskriver, och som beslutats av landets riksdag. Hur detta kan framställas som ”Ett av de sveken mot naturvården som vi sett i Sverige” är svårt att förstå.

Om kommentarerna och reaktionerna utgått från vad som faktiskt hänt, och vad lagen säger, är det mycket som talar för att det högstämda läget hade kunnat undvikas. Det hade sannolikt varit bra både för utvecklingen mot ett ännu bättre naturvårdsarbete i skogsbruket, och för förtroendet mellan de parter som säger sig vilja bidra till en sådan utveckling.