Ulrika Isvén

Ulrika Isvén

Med tanke på mitt första skogsminne är det kanske lite anmärkningsvärt att jag valde just skogen som arbetsplats. Jag måste ha varit i treårsåldern och hemma sjuk från dagis. Pappa som var hemma med mig tyckte ändå att jag var frisk nog att hänga med ut i skogen för att prata med avverkningslaget som arbetade på vår fastighet. Så frisk var jag nog ändå inte, för jag minns tydligt hur jag står utanför en barack i skogen och kräks.

Uppvuxen i ett skogsbryn i Ottsjön är jag väldigt knuten till min hemgård. Timmervältor, guckuskor och fikaraster i skogen är lika självklart återkommande inslag i barndomens fotoalbum som julaftnar och högtidsdagar.

Jag har haft förmånen att få generationsväxla tidigt. Sedan snart fem år tillbaka äger jag fastigheten tillsammans med en av mina bröder. Han är mer intresserad av den praktiska skogsskötseln och jag försöker hålla i den långsiktiga planeringen. Om man som jag värderar egen tid mer än pengar, händer det ibland att tanken irrar iväg och jag föreställer mig ett liv som självverksam skogsbonde. Eller nja, helt självförsörjande behöver jag inte vara, men det vore spännande att öppna upp för möjligheten att använda fastigheten för att i större utsträckning jobba för sig själv.