Goda råd har blivit dyra

Goda råd har blivit dyra

Sverige har kanske världens kunnigaste och mest engagerade kår av privata skogsägare. Under 1900-talet bidrog staten aktivt till att vi nådde denna position. På den tiden var goda råd inte dyra, och Skogsvårdsstyrelsen hade ett stort förtroende i skogsägarleden. Idag tar myndigheten betalt för att följa med markägare till skogs, och tycks allt mindre intresserade av skogsvård. Hur kunde det bli så?

År 1903 antog riksdagen en framåtsyftande skogsvårdslag med grundprinciperna för det svenska skogsbruket; att avverkningen inte får överstiga tillväxten, och att skogsägaren är ansvarig för återväxt. Man beslöt även att inrätta skogspolitiska myndigheter, så kallade Skogsvårdsstyrelser. Dessa beskrevs så här:

Dessa styrelser skola ingalunda till sin egentliga karaktär bliva polismyndigheter, tillsatta för att efterspana och beivra överträdelser av lagen angående enskildes skogar. Utan de skola, var och en inom sitt verksamhetsområde, vara det centrala organet för alla de strävanden, som avse att höja den enskilda skogsvården. Och härvid är det naturligen på frivillighetens väg, som de största resultaten kunna ernås.

Skogsvårdsstyrelsen hade ett högt förtroendekapital, och kunde genom rådgivning se till att ny kunskap om skogsbruk nådde ut till brukarna, och att skogen successivt kom att brukas som den politiska makten ville.

Idag har myndigheten inte råd att följa med skogsägare som söker råd i skogliga frågor ut i markerna. Därför tar man betalt för bilkörningen ut i skogen och för tiden tillsammans med skogsägaren. Det kanske är rimligt ta betalt för kvalificerad rådgivning, men det skapar utan tvekan ett avstånd mellan skogsägaren och myndigheten. En myndighet som inte träffar skogsägarna får svårare att genomföra sitt uppdrag, det vill säga se till att de skogspolitiska målen uppnås.

Idag vill Skogsstyrelsen (ordet ”vård” har strukits ur myndighetsnamnet) att andra intressenter ska göra en stor del av jobbet. Istället för att göra fältbesök tillsammans med markägare, lägger man ut alla avverkningsanmälningar på sin hemsida, så att möjligheter finns för vem som helst att anmäla naturvärden.

Istället för rådgivning och utbildning av skogsägare, vill man att de företag som gör åtgärder ska övertyga markägaren om hur naturhänsyn ska tas, och så vidare.

Utifrån sett tycks Skogsstyrelsen ha hamnat i en situation där avståndet till landets skogsägare växer, och myndigheten försöker kompensera detta på andra sätt. Ansvaret för skogspolitikens genomförande kan dock knappast ligga hos de virkesköpande företagen. Den dag skogsägarkåren inte känner sig bekväm med politiken blir den rollfördelningen rent absurd.

Inte heller kan uppgifter om naturvärden och annat underlag för myndighetsutövande kvalitetssäkras av någon annan än Skogsstyrelsen själva, om rättsäkerheten ska vara värd namnet.

I ett förslag från myndigheten till regeringen ser det nu ut som att man vill ta ännu ett steg bort från 1903 års tankar om ”frivillighetens väg”. Istället för att föra ut skogspolitiken genom rådgivning och egna besök i skogen, vill Skogsstyrelsen övergå till det man kallar ”systemtillsyn”. Det innebär att tjänstemännen ska kontrollera att företag och organisationer som utför avverkning, skogsvård och andra skogliga åtgärder har rätt innehåll i sina administrativa system och dokument.

Skogsstyrelsen och aktörer som skogsägarföreningarna och skogsbolagen med flera arbetar fortfarande bra tillsammans i en rad frågor, som exempelvis utvecklingen av målbilder för skogsbruket. Detta kan dock inte ersätta kontakter, byggda på ömsesidigt förtroende, mellan myndigheten och landets skogsägare.

 Rolf Edström 2016-05-13